Det som inte får hända har hänt, min älskade Annie, min fina vän, min alltid lika arbetsvilliga och glada träningskompis avled den 20 april efter en kort tids sjukdom.
Allt gick så fort att jag knappt fattade vad som hände. Tisdagen den 12 april var hon sitt pigga vanliga jag, på onsdagen den 13 var hon lite trött på träningen, men glad och gjorde det hon skulle. På torsdagen den 14 var buken svullen och hon hade feber.
Efter ett besök hos min ordinarie veterinär fick vi på torsdag em åka akut ner till Evidensia i Helsingborg där hon fick läggas in. Jag kände på mig när jag ensam körde hem den natten att jag ser henne nog inte mer. Hon kämpade igenom helgen och på måndagen var det dags för OP, allt gick bra men jag fick veta att tarmarna inte såg bra ut. PÅ tisdag morgon var hon pigg, men ville inte äta men hon hade klarat natten vilket gav mig hopp.
Men på onsdag morgon kom samtalet man inte vill ha….06.39 ringer de och talar om att läget är kritiskt och att hon inte längre är kontaktbar….troligen har tarmarna börjat läcka och visst kan de prova att öppna upp henne igen men…..
Jag valde att för Annies skull avsluta där och då…..Hon skulle inte behöva lida……
Ovissheten och den outhärdliga väntan på provsvaren på biopsin dröjde till den 4 maj. Annie hade IBD, vad som hade triggat i gång den vet vi ej då hon varit kärnfrisk hela sitt liv. Den irriterade tarmen och magen hade orsakar träningar på kärlen i levern, hon hade fått stasning och därav all vätska i buken.
Det är så svart att förstå hur nåt sånt här kan hända när hunden inte visar några symptom, är pigg, glad och äter som hon ska. Frågorna är många ”Borde jag ha märkt nåt tidigare?” ” Hade jag missat nåt?” ” Kunde jag ha förhindrat det?” Troligen inte…men skulden väger tung ändå.
Vi hade ju bara börjat vår resa, vi hade ju så mkt vi skulle göra, hinna, så mkt planer….
Förlåt min vän, jag önskar att jag hade kunnat göra mer.
Jag älskar dig för alltid och för evigt.
Tills vi möts igen <3
